Ett urval tidiga leveranser med tillhörande episoder

STAL:s första radialturbinleverans

B-1 på plats i Willesden Power Station.

Första turbinen B-1, på 1000 kW levererades i maj 1913 till Willesden London, från verkstäderna i Finspong till vilka man hade flyttat i mars 1913.

Det kom snart klagomål från Willesden om att ångförbrukningen stigit oroväckande. Vid inspektion fann man att turbinens yttre skovelkransar hade slängts av och den fortsatte att gå på de inre. Stal-montören Silversparre tog med sig ”skovelsalladen” hem, men öppnade aldrig lådan – det ansågs klokast att dölja missödet. Efter ett ytterligare liknande fel p.g.a. beräkningsmiss var man då beredd med nya modifierade skovelringar. Det blev det sista missödet med Willesden-1000kW-turbinen.

I fortsättningen gick den felfritt under första världskriget, oavbrutet dag och natt under fyra år. Den flyttades sedan flera gånger, senast 1940 till Beckenham, där den var i drift till i början av 1960-talet, totalt 50 år.

Turbinen togs då ur drift och demonterades. Turbinsystemet finns nu utställt på Sience Museum i London. Innan dess fick man i Finspång erbjudande om att få tillbaks turbinen, men man tackade nej!

I vår huvudentre’ finns däremot ett liknande uppskuret turbinsystem till beskådande.

Källa: Boken om Fredrik Ljungström, uppfinnare och inspiratör

Premiär för turboelektriskt fartygsmaskineri, B-5

I januari 1913 vågade AB Ljungströms Ångturbin teckna kontrakt med Stockholms Rederi AB Svea på en turbinanläggning till ett lastfartyg ”Mjölner”. Ordern innebar leverans av ett dittills oprövat turboelektriskt maskineri från STAL. Dessutom beställde rederiet ett identiskt fartyg med trippelångmaskin för att kunna jämföra maskineriernas kolförbrukning och tillförlitlighet. Kravet var att turbinernas kolförbrukning skulle var högst 70 procent av systerbygget "Mimer". Om inte, förband sig STAL att inom 12 månader efter leverans, helt bekosta utbyte av turbinerna mot en konventionell ångmaskin. Detta behövde ej genomföras då den låga kolförbrukningen erhölls utan problem.

De små dimensionerna, de små spelen och finmekaniken måste ha skrämt dåvarande maskinister, som endast var vana vid grova grejer som kunde hanteras med spett och slägga.

De två turbogeneratorerna drevs synkront med konstant varvtal. Varvtalet hos asynkronmotorerna reglerades genom vätskemotstånd i rotorernas strömkretsar. Backgång erhölls genom polomkastning.

Då man vred ratten medurs gick fartyget framåt. Moturs - bakåt. Mittläge var propellern stoppad. Ungefär som att köra spårvagn!

Fartyget byggdes vid Lindholmens varv i Göteborg där även turbinmaskineriet installerades. Allmänna uppfattningen bland varvspersonalen och inte minst från varvsingeniörens sida var, att maskineriet aldrig skulle kunna åstadkomma att propellern kunde röra sig. Bekymret framför allt var likväl: ”Tänk om elektriciteten slipper lös i fartyget”! De trodde faktiskt inte på vår försäkran, att ingenting kunde hända, eftersom hela fartyget genom beröringen med vattnet var effektivt jordat.

Äntligen kom den dag, 21 dec 1914, när maskineriet kunde igångköras. Fredrik Ljungström kom själv för att leda proceduren. Stor blev överraskningen bland varvsfolket, när propellern började vispa runt. ”Se på f-n” sade de, ”vem kunde tro något sådant”.

Svensk Sjöfartstidning skrev bl.a. vid provturen 1914:

”Vårt land kan i varje fall tillräkna sig hedern av att med praktiskt resultat ha frambragt det första turboelektriska maskineriet för fartyg i världen”

Vidare skrev Teknisk Tidskrift / Skeppsbyggnadskonst den 8 mars 1916:

”Ångaren och turbinmaskineriet har varit under oavbruten verksamhet i tretton månader och fått tillfälle att visa sitt ”uppförande” vid de flesta ogynnsamma förhållanden såsom t.ex. forcering af is, hård sjögång, grundstötning, dåliga kolsorter för att ej tala om vänskapspuffar erhållna av tyska torpedbåtar.”

Totalt fick STAL 52 anläggningar i order. Efter första världskrigets slut och krisen 1919-21 blev tyvärr flertalet beställningar annullerade. Många av anläggningarna kunde efter utbyte av generatorerna återsäljas som industriturbiner.

Vi har fått som gåva en bevarad f.d. marin radialturbin, B-253 som aldrig gick till sjöss och istället hamnade vid ett sågverk i Joensuu, Finland. Den här turbinen kallas Svarte Petter, och finns nu i museets förråd. I museet kan ett uppskuret radialskovelsystem beskådas. Detta kommer också från en marinturbin av samma årgång.

Källor: Minnesanteckningar av Erhard Fliesberg och John E. Persson, båda tidigare anställda under STAL och Stal-Laval-tiden.

Eufori i Baku

Oljefälten i Baku samt platsen för turbinerna

1913 erhöll STAL en stororder på 4 st turbogeneratorer på totalt 12000 kW till ny kraftcentral i Baku. Beställare var Nobel Brothers, Petroleum Production Company i Petrograd, som var det största oljebolaget i Baku.

Ur orderboken för B-40.

Bland all dokumentation som finns kvar har vi saxat en episod som kanske inte direkt är turbinrelaterad men intressant ändå.

Montör Hjalmar Edbjörn skrev bl.a följande i sin reserapport den 23 april 1924:

Ankom till Baku den 30 juli 1923 kl. 5 e.m. Den 31 juli uppsökte jag genast Asnefts huvudkontor och blev där föreställd för direktören för Elektrotok, Sisof, som sedan förde mig ut till kraftverket i Bibi-Eibat.

Till en början uppstodo en del tvistigheter, dels beträffande rummet vars sängmadrass utgjordes av ett par bräder med en hösäck, som kudde, dels angående maten, som man tänkt sig, att jag skulle laga själv, ty mer än bröd och the behövde jag väl ej. Då jag påyrkade att få en säng med ordentlig sängutredning samt matfrågan bättre ordnad, ansåg man, att jag hade väl stora pretentioner och fick jag till svar, att jag ej var oumbärlig, ty kraftverket kunde mycket väl hjälpa sig utan mig.

Jag sade då ”auf wiedersehen” och gick in till staden för att tala med Asneft. Jag träffade direktör Dotz, som talade tyska. Nu uppstod en het ”strid” där vederbörande ej sparade på oförskämdheter. Att relatera förloppet skulle föra för långt. Till slut överenskoms, att jag skulle få bo på hotell i staden en vecka och till dess skulle mina fordringar vara uppfyllda. Det dröjde emellertid 11 dagar innan jag fick vad jag begärde och måste jag dessförinnan ännu en gång hota med att avresa.

Rapporten fortsätter med 3 sidors beskrivning av ytterligare svårigheter att genomföra arbetet med utspridda rostangripna turbindelar och blöta generatorer.

När man bläddrar idag i dokumentationen kan man se att sista leveransen av reservdelar (innersystem) skedde 1959 för Baku-turbinerna som under åren genomgått allsköns dramatik såsom revolution 1917 och Nobel fick lämna landet, inbördeskrig och omfattande miljöförstörning p.g.a. oljeutvinningen.

Tillbaka till STAL